I många ärenden enligt LVU – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga – vill barnet och föräldrarna olika saker.
Barnet kanske vill bo hemma, medan föräldrarna samtycker till vård, eller tvärtom – barnet vill stanna i sin placering men föräldrarna kräver att vården ska upphöra.
När viljorna går isär uppstår en svår balansgång mellan barnets självbestämmande och föräldrarnas ansvar.
Här förklaras hur domstolen hanterar dessa situationer och vad som väger tyngst i slutändan.
Barnets vilja är självständig
I ett LVU-ärende har barnet en egen rätt att bli hört och ett eget juridiskt biträde som för dess talan.
Det betyder att barnets ståndpunkt inte behöver vara densamma som föräldrarnas – och den ska bedömas självständigt av domstolen.
Barnet ses alltså inte som en del av förälderns talan, utan som en egen part i processen.
Föräldrarnas ansvar och ståndpunkt
Föräldrarna har fortfarande vårdnadsansvar och en naturlig roll i barnets liv, även under LVU-processen.
De har rätt att framföra sina åsikter, motsätta sig tvångsvård och överklaga beslut.
Men deras syn på vad som är bäst för barnet vägs mot barnets egen vilja och behov av skydd.
Om föräldrarna exempelvis vill att barnet ska återvända hem men det finns kvarstående risker, kan domstolen besluta att vården ska fortsätta.
Domstolens roll – att väga intressen mot varandra
Förvaltningsrätten och kammarrätten har till uppgift att balansera barnets vilja, föräldrarnas ståndpunkt och socialtjänstens bedömning.
Domstolen tar hänsyn till:
-
barnets ålder och mognad,
-
graden av risk eller skada,
-
relationen mellan barnet och föräldrarna,
-
och hur stabil barnets situation är i nuvarande miljö.
I slutändan är det barnets bästa – inte barnets vilja eller föräldrarnas önskan – som avgör beslutet.
Exempel på vanliga situationer
-
Barnet vill flytta hem, men riskerna kvarstår.
Domstolen kan besluta att vården ska fortsätta tills förhållandena förbättrats. -
Barnet vill stanna i familjehemmet, men föräldrarna kräver återförening.
Domstolen kan låta vården fortsätta om det är uppenbart att barnet mår bättre och känner trygghet där. -
Föräldrarna och barnet är överens om att avsluta vården.
Om socialtjänsten bedömer att riskerna ändå finns kvar, blir det domstolen som slutligen avgör.
Barnets vilja väger tyngre med stigande ålder
Ju äldre och mer moget barnet är, desto större vikt lägger domstolen vid barnets uppfattning.
För tonåringar som tydligt uttrycker sin vilja och förstår konsekvenserna, kan den vara avgörande för utgången.
Men även då gäller att beslutet måste vara förenligt med barnets bästa på lång sikt – inte bara barnets önskan i stunden.
Syftet – att skydda utan att tysta
När barnets vilja skiljer sig från föräldrarnas ska båda sidor höras, respekteras och prövas på lika villkor.
Domstolens uppgift är inte att välja sida, utan att säkerställa att barnet får både trygghet och rättvisa.
Det är därför LVU bygger på principen att barnets röst ska få utrymme – men att det slutliga beslutet alltid måste handla om barnets bästa.
