Vad är skillnaden mellan LVU och frivillig vård enligt socialtjänstlagen (SoL)?

När ett barn eller en ungdom behöver stöd från socialtjänsten kan det ske antingen frivilligt eller genom tvångsvård. Den frivilliga vården regleras i socialtjänstlagen (SoL), medan tvångsvården regleras i LVU – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Båda lagarna syftar till att skydda barnets hälsa och utveckling, men de skiljer sig åt i hur ingripande åtgärderna får vara och på vilket sätt de beslutas.

Frivillig vård enligt SoL

Vård enligt socialtjänstlagen (SoL) bygger på frivillighet och samtycke. Det betyder att barnet och vårdnadshavarna själva samtycker till de insatser som socialtjänsten erbjuder.

Exempel på frivilliga insatser kan vara:

• familjebehandling eller föräldrautbildning,

• samtalsstöd eller kontaktperson,

• hjälp med boende eller ekonomi,

• placering i familjehem om föräldrarna samtycker.

Frivillig vård används när familjen kan samarbeta med socialtjänsten och det inte finns någon allvarlig risk för barnet.

Tvångsvård enligt LVU

LVU används när det finns en påtaglig risk för att barnet far illa, och frivilliga insatser inte räcker till. Tvångsvården kan grunda sig på:

1. Bristande hemförhållanden – när barnet utsätts för misshandel, vanvård eller andra allvarliga brister i omsorgen.

2. Barnets eget beteende – när den unge själv genom missbruk, kriminalitet eller självdestruktivitet riskerar sin hälsa eller utveckling.

Till skillnad från SoL kräver LVU inte samtycke från vårdnadshavarna eller barnet. Vården kan beslutas mot deras vilja om domstolen bedömer att det är nödvändigt.

Vem beslutar?

Vid frivillig vård enligt SoL fattar socialnämnden beslut om insatser efter samråd med familjen.

Vid tvångsvård enligt LVU måste socialnämnden ansöka hos förvaltningsrätten, som efter en rättslig prövning beslutar om barnet ska beredas vård.

Möjlighet att avsluta vården

Frivillig vård enligt SoL kan avslutas när som helst av barnet eller vårdnadshavarna, eftersom den bygger på samtycke.

LVU-vård däremot kan endast avslutas när socialnämnden eller domstolen bedömer att risken för barnet inte längre finns. Vården omprövas regelbundet, minst var sjätte månad.

Sammanfattning