När ett barn eller en ungdom vårdas enligt LVU – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga – är vården alltid tidsbegränsad. Syftet med lagen är att skydda barnet så länge det behövs, men inte längre än nödvändigt.
Här förklaras hur länge LVU-vård kan pågå, hur ofta den prövas och när den ska upphöra.
LVU gäller tills behovet upphör
Ett beslut om vård enligt LVU gäller tills risken för barnets hälsa eller utveckling inte längre finns. Det finns alltså ingen fast tidsgräns i lagen.
Vården kan pågå i några månader eller flera år – beroende på hur snabbt barnets situation förbättras. Socialtjänsten ska alltid sträva efter att avsluta vården så snart det är tryggt för barnet att återvända hem eller leva självständigt.
Obligatorisk omprövning var sjätte månad
För att säkerställa rättssäkerhet och proportionalitet måste socialnämnden minst var sjätte månad pröva om vården fortfarande behövs.
Vid varje omprövning ska socialtjänsten bedöma:
-
om riskerna för barnet finns kvar,
-
hur barnet mår i sin placering,
-
hur föräldrarna samarbetar och utvecklas,
-
och om frivilliga insatser kan ersätta tvångsvården.
Om risken har upphört ska vården genast avslutas.
Domstolsprövning och överklagande
Om föräldrarna eller barnet inte håller med om socialnämndens beslut att fortsätta vården, kan beslutet överklagas till förvaltningsrätten.
Domstolen gör då en ny bedömning och kan besluta att vården ska upphöra om det inte längre finns tillräckliga skäl enligt LVU.
Övergång till frivillig vård
När behovet av tvångsvård minskar kan socialtjänsten föreslå att barnet får frivillig vård enligt socialtjänstlagen (SoL) i stället.
Det innebär att barnet och föräldrarna samtycker till fortsatt stöd, men utan tvång. En sådan övergång sker ofta när relationerna förbättrats och barnet inte längre behöver skyddas mot sin vilja.
När vården upphör helt
LVU-vården ska avslutas omedelbart när:
-
riskerna för barnet inte längre finns,
-
barnet fyllt 18 år, eller
-
den unge fyllt 21 år och vården grundas på eget beteende.
Efter att vården avslutats kan socialtjänsten fortsätta erbjuda stöd på frivillig basis.
Syftet – tillfälligt skydd, inte permanent vård
LVU är en skyddslag, inte en långsiktig vårdform. Målet är alltid att återförening ska kunna ske så snart det är möjligt och tryggt.
Därför är varje beslut om fortsatt vård en ny prövning av behovet, inte en automatisk förlängning. På så sätt säkerställs att tvångsvård bara används så länge barnets skyddsbehov verkligen finns.
