När socialtjänsten bedömer att ett barn eller en ungdom riskerar att fara illa, kan det bli aktuellt med tvångsvård enligt LVU – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Men vem har egentligen rätt att besluta om ett barn ska omhändertas?
Socialnämnden kan besluta i akuta situationer
Om det finns omedelbar fara för barnets hälsa eller utveckling kan socialnämnden besluta om ett så kallat omedelbart omhändertagande. Det innebär att barnet tillfälligt tas från hemmet innan domstolen har hunnit pröva ärendet.
Ett sådant beslut får bara fattas om situationen är så allvarlig att man inte kan vänta på domstolens beslut. Exempelvis kan det handla om misstanke om allvarlig misshandel, pågående missbruk eller andra akuta risker för barnet.
När socialnämnden har fattat beslut om ett omedelbart omhändertagande måste ärendet omedelbart lämnas till förvaltningsrätten, som snabbt prövar om beslutet ska fortsätta gälla eller upphöra.
Förvaltningsrätten beslutar om vård enligt LVU
I de flesta fall är det förvaltningsrätten som beslutar om vård enligt LVU. Socialnämnden gör då en utredning och lämnar in en ansökan till domstolen.
Förvaltningsrätten kallar till en muntlig förhandling, där både barnet (om det är tillräckligt moget), vårdnadshavarna och socialtjänsten får ge sin syn på saken. Därefter avgör domstolen om tvångsvård ska beviljas eller avslås.
Det är alltså förvaltningsrätten som har det slutliga ansvaret för att pröva om kriterierna för tvångsvård enligt LVU är uppfyllda.
Syftet med besluten
Syftet med både socialnämndens och domstolens beslut är alltid att skydda barnet. LVU används när frivilliga insatser inte räcker till och det finns allvarlig risk för barnets hälsa eller utveckling.
Lagen är ett verktyg för att ge barn trygghet och vård, inte för att straffa föräldrar. Målet är att barnet ska få den hjälp och stabilitet som behövs – och att familjen på sikt ska kunna återförenas under trygga former.
